frridajohansson

Ikväll kan jag verkligen inte sova. Mitt huvud är fullt av tankar. Alla de obesvarade frågorna man vill ha svar på, men man vet att man aldrig kommer att få det. Det är ofta man tar varandra förgivet för man vet att de alltid kommer att finnas vid ens sida under livets gång. Men en dag så händer det plötsligt och den personen finns inte längre.

När jag var mindre brukade jag ofta tänka på döden. Det var ingen som stod mig nära som hade fått möta den. Jag hade kvar hela min familj och mor och far föräldrar, vilket många av mina kompisar inte hade. Jag kände mig riktigt lycklig. Bara några år senare började nära och kära försvinna. Jag var 13 år och hade haft ett underbart sommarlov med vänner och familj. Under hela sommaren fanns det den pirriga känslan om att man skulle börja på högstadiet, ny skola och nya kompisar. Allt var nytt. Men jag visste att jag hade en familj, en familj som skulle stötta mig. Denna sommar jobbade jag på Nolia mässan hos min pappas bästa kompis och jag tyckte att det var riktigt roligt. Det var många nya saker man fick lära sig. Och om jag inte minns fel så var det den 4;de dagen som jag skulle jobba. Det var en helt vanlig morgon. Jag började lite senare denna dag (halv 12 om jag inte minns fel). Vaknade tidigt på morgonen, kokade gröt sedan satte jag mig framför datorn och spelade the sims med väntan på att pappa skulle hämta upp mig och skjutsa mig till jobbet. Ungefär vid klockan 10 på morgonen fick jag ett telefonsamtal från min faster där hon berättade att pappa hade dött. Just i denna stund visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag var helt ensam hemma för att mamma var på jobbet. Mer detailer än så tänker jag inte gå in på, men jag hoppas verkligen att ni inte behöver vara med om en sådan sak. Det är det absolut värsta som här hänt mig men även en av de värsta sakerna som kommer att hända mig.

Det är många gånger jag tänker. Tänker på att studenten börjar att närma sig och alla längtar. Visst jag längtar också men det känns hemskt att se allas föräldrar och släktingar. Min familj är inte komplett och det kommer den aldrig heller att bli och det måste accepteras. Det finns inget man kan göra åt det, även fast jag hade hoppats och verkligen skulle göra allt för att lyckas.

Efter helgens incident har allt varit riktigt jobbigt. Och när det var som jobbigast fick jag ett sms av en av mina närmsta vänner emma att jag var en stark person. Även fast det inte alltid känns som att jag är det så måste hon nog ha rätt. Jag skulle aldrig ha klarat mig igenom detta om jag inte hade varit stark. Redan under de första dagarna skulle jag ha brytit ihop totalt (vilket jag också gjorde) men under åren har jag bearbetat det. Och det går inte en dag utan att jag tänker på pappa. Ofta vad han skulle ha tyckt om jag gjorde vissa saker. Självklart vill jag göra honom stolt. Jag vet pappa att du ser hur jag och min lillasyster har det. Det finns dagar som inte alls är så jobbiga men sedan finns det också dagar där man inte vet vart man ska ta vägen. Vi ska kämpa oss igenom detta och klara det. Det viktigaste nu är att vi har varandra! ♥