frridajohansson

Jag vet inte hur jag ska börja i detta inlägg. Det är så mycket känslor jag vill förmedla ut till er andra, men jag vet inte på vilket sätt jag ska göra det. Hur jag än gör så kommer jag ändå inte få ut allt som jag vill ha ur mig.

Jag brukar ha lätt att få ur mig saker och berätta för andra hur jag känner, men när det kommer till detta så brukar det vara väldigt svårt för mig. Det är svårt att veta hur man ska berätta det för andra. Så att de förstår utan att jag själv ska bryta ihop, vilket jag oftast gör. Jag tycker att det är hemskt att prata om hur min pappa gick bort och hur jag känner nu efteråt. Jag vet att min släkt, eric och mina närmsta vänner stöttar mig och det är jag otroligt tacksam för, men det känns ändå som att den enda som förstår mig fullt ut är min lillasyster, och även hennes mamma mona (min låtsas mamma). Det är alltid till dem jag ringer när jag är riktigt ledsen och behöver någon att prata med.

Jag vet att det endast är mina närmsta som läser min blogg (tror jag iallafall), men jag vet ändå inte om det är en sådan bra idé att skriva ut allt. Och med allt så menar jag från första dagen vilket var den 9 augusti till nu, det känns som att jag ger ut den största delen av mitt liv då. Jag har berättat hela historien för mina närmsta och det tycker jag räcker.

Detta kanske är svårt att förstå hur jag menar, men jag ska försöka förklara det så gått jag kan. Det är exakt 4 år och 59 dagar sedan du lämnade oss. Jag tycker att tiden har gått väldigt snabbt, jag vet knappt vart den har tagit vägen. Jag försöker alltid att hoppas på det bästa. Så ibland känns det som att du har farit iväg på semester i 2 veckor och att du snart ska komma tillbaka. Men sedan så tänker jag att det aldrig kommer att hända, du kommer aldrig att komma tillbaka. Och andra stunder så känns det som att jag aldrig har haft en pappa. Jag vet inte hur det är att ha en pappa vid ens sida som stöttar, jag vet inte hur det känns längre eftersom det var så länge sedan jag hade den känslan. Som min kusin brukade säga; allt är som ett pussel fast detta pussel kommer aldrig att bli komplett för att det fattas en pusselbit. Det är just så jag känner, det fattas en pusselbit i mitt liv, och det är inte den där lilla biten utan det är en av de större vilket är en av de viktigaste bitarna för att få pusslet komplett.